Anknytning efter förlossningstrauma
Vad är ditt största problem idag när det kommer till födande/ förlossning?
Jag ställer frågan i en enkät till kvinnor som upplevt att deras förlossning varit traumatisk.
På bara några dagar har 150 kvinnor läst frågorna och svaren, de liksom väller fram! Som om så många bara väntat på att någon ska fråga.
På att äntligen få berätta hur det är att gå omkring med ett oläkt traumasår efter förlossningen.
Bland svaren, som berör mig djupt, läser jag:
Att jag hade svårt knyta an till mitt barn.
Flera varianter av det svaret återkommer.
Och när jag sammanfattar vad de 150 kvinnorna mest lider av är det inte flashbacks eller grubblande över vad hon gjorde för fel eller ett överaktivt nervsystem. Även om det är saker många verkligen lider av!
Men nr 2 av de de kämpar som mest med efter traumatisk förlossning är:
Känslan av bristande anknytning och förlorad första tid med barnet.
Varför är det ett så stort problem? Vad hände?
Jag tänker på det som en nedåtgående spiral.
Där det oxytocin som skulle ha frigjorts i henne om första mötet med den lilla varit tryggt och hon själv känt sig lugn, om än medtagen, av födandet, i stället blev en cocktail av stresshormoner och en kropp som hamnade i ”freeze” (som att känslorna stängs av).
Där det också finns en människohjärna som tänker komplext och avancerat, och som liksom många andra traumatiserade människor känner skuld, och ofta skam.
För det värsta med trauma är oftast inte det som hände, utan hur det som hände fått dig att tänka och känna om dig själv.
“Varför gjorde jag xx”?
“Varför gjorde jag inte yy?”
Efter förlossningstrauma ofta i den här versionen:
“Varför var jag så DÅLIG på att föda?”
“Varför var JAG så dålig på att föda?”
“VARFÖR var jag så dålig på att föda?’”
(= det är mitt fel att det blev så här)
Vi adderar till en annan aspekt av traumapsykologin, det som kallas dissocation eller freeze, som upplevs som att känslorna stänger av när det blir som värst för att sen ofta vara kvar i overklighetsläge ett bra tag.
Efter förlossningstrauma ofta i den här versionen:
“Varför kände/känner jag inte mammakärlek för mitt barn?”
(= det är något fel på mig)
Sen loopar det vidare i den analyserande människohjärnan:
“Tänk om det som hänt och hur jag känt mig har skadat anknytningen?”
(= jag har förstört något)
Vilket lätt loopar tillbaka till en tidigare tanke:
“Om jag inte varit så dålig på att föda hade det inte blivit så..”
(= det är mitt fel att det blev så här)
Hänger du med i vad jag menar med den negativa spiralen? Alla tankar och känslor som gör traumasåret djupare och sårigare.
Vi lägger nu till amningen. För studier visar att kvinnor som upplevt förlossningen som traumatisk oftare får kämpa med amningen.
Inte konstigt alls, om vi tänker att hennes kropp är i en cocktail av stresshormoner och i freezeläget (nej, det går inte över direkt även om ”allt gick bra”) i stället för i en lugn, hållande miljö där hon och hennes kropp är trygga.
Nu har hennes upplevda känsla av sig själv som mamma fått ganska många törnar!
För om hon var dålig på att föda, inte känner ”normala” mammakänslor och inte klarar att amma ”som alla andra” så tolkar hon det troligen det som ytterligare ett tecken på hur dålig hon är på det här med att vara mamma.
Och när det sen håller i sig, för traumasår tar tid på sig att läka, så blir många upplevelser varje dag som ger näring till det här tänkandet.
Varje gång hennes barn gråter och inte direkt blir nöjd.
Varje gång hon är trött och irriterad (vilket en person med oläkta traumasår oftare är).
Varje gång hon oroar sig för din lilla (”tänk om jag inte kan skydda, tänk om jag skadar, tänk om jag är dålig för min lilla” – vanliga traumasårstankar!)
Medan andra verkar tro – och hon själv kanske också trott – att hon skulle vara lycklig nu. Trött och omtumlad kanske men ändå full av kärlek och värme till sin lilla.
Och när allt annat än det loopar i henne är det inte konstigt om hon också blir deprimerad. Forskning visar hög risk för post partum depression efter förlossningstrauma. Och depression är en riktig grogrund för skuldkänslor, ofta också hopplöshet in i tankelooparna.
”Det kommer aldrig bli bra, för mig, för oss”.
Mörkare tankar än så kan krypa sig in, särskilt om hon är mycket ensam med sin lilla och nästan aldrig känner glädje eller tillit till sig själv som mamma.
Kära du som är hon. Som är där och har varit där och inte fått hjälp med det.
Det är så mycket jag vill säga till dig så du ska förstå varför det blev så här, varför du mår så här. Vad du hade behövt för hjälp. Vad du behöver nu. Men viktigast:
# Du är inte ensam. Om du visste hur många som känner nästan precis som du..
# Du är helt normal. Om du känner igen dig i det jag skrivit här är för att du är människa och reagerar som man gör vid trauman.
# Lyssna noga nu: att du känner dig som eller tänker att du är en dålig mamma är INTE samma sak som att du är det!
Men du som är hon, vad ska du göra nu???
Här är några förslag:
#1 Lär dig mer om vad förlossningstrauma är
Och hur ett oläkt förlossningstrauma visar sig. För att hjälpa dig med det har jag skapat gratisguiden 5 tecken på oläkt förlossningstrauma.
#2 Våga prata om det och be om hjälp!
Prata med din barnmorska eller BVC och säg att du behöver hjälp med att läka förlossningstraumat. Prata med din omgivning om hur de kan hjälpa dig att börja läka. För att hjälpa dig med det har jag skapat onlinekursen Börja läka ditt förlossningstrauma där det ingår en del som handlar om vad din partner/ nära andra kan göra för att hjälpa dig att läka och må bättre.
#3 Lär dig mer om hur anknytningen påverkas vid förlossningstrauma
Och vad du kan göra för att känna dig tryggare som mamma och vara den trygga bas du vill vara för din lilla!
För att hjälpa dig som vill börja med det redan här och nu har jag skapat onlinekursen Trygg anknytning efter förlossningstrauma.
Den är helt inriktad på de påfrestningar förlossningstraumat ofta kommer med på anknytningsrelationen, inte bara vid själva traumat utan också eftersom post partumtiden ofta känns tung och ansträngd.
I kursen hjälper jag dig att:
· förstå varför du kämpar så med din dåliga mammasjälvkänsla efter traumat
· känna till några enkla saker du kan göra redan nu för att stärka anknytningen mellan dig och din lilla (forskningsbaserade!)
· känna dig tryggare i saker du redan gör som är bra för anknytningen
· börja lita på dig själv som en tillräckligt bra mamma till din lilla, trots det som hänt, och att förstå kraften av reparation
Varje dag är en ny dag.
Gör det du kan göra för dig själv idag.
Det tar inte bort smärtan och sorgen över att det blev som det blev, men kan hjälpa dig att känna mer lugn och tillräcklighet här och nu som mamma. Som att du låter en strimma hopp och ljus lysa ner mellan den mulna känsla traumasåret kan kännas som. Dit en stund av lugn närvaro kan leta sig in, i dig som mamma.
Jag önskar dig innerligt att ditt förlossningstrauma-sår ska börja läka, så du kan känna dig som dig själv igen och att alla de ”biverkningar” ditt traumasår har ska minska och kanske helt försvinna.
Jag gör allt jag kan för att hjälpa dig dit!
Och jag vill att du ska känna att du har sällskap på vägen.
Varma tankar,
Eva
PS! Vill du redan nu känna dig lugnare som mamma efter förlossningstraumat så är kursen Trygg anknytning efter förlossningstrauma ett sätt att göra det på!