Nervsystemsreglering och mammaskuld.

Trodde vi var förbi paradigmet att allt som händer barnet är mammans fel.

Men det poppar upp nya ideér som pekar åt det hållet. Som den här som fått fäste och skapat stor oro hos många mammor jag möter:

Om du som mamma har ett dysreglerat nervsystem så:

⚡️smittar det ditt barn och gör att ditt barn lättare får känsloutbrott

⚡️ kan du inte hjälpa ditt barn med den superviktiga känsloreglering hen behöver från dig

⚡️ riskerar du att traumatisera ditt barn på det djupa sättet som sker när ens mamma är en otrygg, dysreglerad person.

Med slutsatsen:

Du behöver se till att ha ett välreglerat nervsystem så du kan ge ditt barn den trygghet hen behöver.

Så:
Allt ansvar för ditt barns känsloläge hamnar på dig som mamma/ din förmåga till nervsystemsreglering.
All skuld för om ditt barn inte är i balans eller om ( gud förbjude!) du själv inte är det hamnar på dig som mamma.
All oro för hur det ska gå med ditt barn om du inte fixar till det här faller på dig som mamma .

Det är det här som oroar mig på riktigt.
Varför?

Jo. Det finns korn av sanning här men det lyfts upp på ett sätt som jag märker skapar mer stress för många mammor (vilket är det sista de behöver) genom att det skapar ny oro och faktiskt också nya problem i mamma-barn relationen.

Jag ser att många som redan kämpar mycket för att vara bra mammor till sina barn - och redan är tillräckliga trots sin känsla av otillräcklighet - börjar oro sig mer, kritiskt granska sina nervsystem och till och med känna sig misslyckade när de inte lyckas få till ett “reglerat nervsystem”.

Jag ser helt enkelt ett begränsat perspektiv som saknar andra viktiga delar av vad som gör barn trygga och vad mammor behöver för att få bättre reglerade nervsystem.

För egentligen är inte det dysreglerade nervsystemet problemet!

Det är ett symtom på att det finns saker som skapar långvarig och hög obalans i nervsystemet. En kommunikation från din hjärna på att något inte är bra.

Problemet är det som ligger bakom som skapar den här obalansen. Så det är där du behöver börja titta. Där du behöver förändra. Och när du gör det kan det till och med bli så att ditt nervsystem börjar reglera sig själv till ett mer balanserat läge. s

Som om du drar på PTSD pga obearbetade trauma och bestämmer dig för att ta tag i det. Jag har sett “spontanläkning” av dysreglerade nervsystem efter traumabearbetning med EMDR (både 1:1 och i grupp) hundratals gånger!

Eller om du lever i en dysfunktionell relation med stor obalans i arbets- och ansvarsfördelning, en partner som kanske kränker och skadar dig fysiskt eller psykiskt. Då är det där dit du behöver rikta din uppmärksamhet och förändringsenergi.

Eller om du har ett jobb där din inre och yttre stress är skyhög nästan jämt. Kanske behöver du byta arbetsplats, kanske till och med göra något helt nytt arbetsmässigt för att ditt nervsystem ska må bättre.

Eller om du har ett barn eller själv har NPF-fungerande nervsystem. Då behöver du stöd och hjälp med hur du kan hjälpa ditt barn på ett sätt som funkar bättre för hen och få ännu mer stöd och avlastning än vad alla andra också behöver.

Eller om du har otrygga anknytningsmönster och barndomstrauman som kanske gör att du aldrig söker hjälp när du behöver det utan försöker klara allt själv, även känslomässigt. Då kan terapi vara en bra hjälp.

Eller att du är alldeles för ensam i mammalivet, vilket skapar stress i din kropp som egentligen är funktionell, dvs den talar om för dig att du behöver mer sällskap och support. Inte alltid lätt att ändra men i alla fall ta på allvar och börja undersöka om det finns något du kan göra för att minska ensamhetsångesten.

Eller att du lever i ett samhälle som är allt annat än nervsystemsvänligt för småbarnsmammor. Vilket är svårt för dig att ändra förstås, men du kan behöva se det för vad det är och vad det gör med dig. Och känna medkänsla med dig själv, vilket faktisk kan lugna ditt nervsystem.

Det jag vill komma fram till är:
Om du kan förändra det som är så påfrestande för nervsystemet så det minskar eller släpper taget så har ditt nervsystem en fair chans att reglera och läka sig själv.

Om du inte kan påverka det som stressar dig så är medkänsla mot dig själv över den stress du behöver leva med ett mjukt sätt som stöttar nervsystemets reglering betydligt mer än att du intensivt försöker få till ett lugn i nervsystemet som inte finns rätt förutsättningar för.

Läs nu noga: jag är verkligen för att vi blir snällare mot våra kroppar och nervsystem! Att vi hjälper kroppen att släppa spänningar, ta lugnare, djupare andetag, få springa eller dansa av sig lite stress eller få djupvila i en yoga nidra. Det behöver vi alla! 

Det som kallas nervsystemsreglerande övningar använder jag själv också. Det är en ovärderlig del av både 1:1 och gruppversionen av EMDR (en metod jag är certifierad i och har lång erfarenhet av).

Jag vill bara inte att du tror att det är svaret på allt för att få dit nervsystem reglerat. Och jag vill inte att du ska känna dig misslyckad om ditt nervsystem fortsätter bråka fast du gör så många “rätt saker”.

Och jag vill absolut inte att du ska lägga på dig mer mammaskuld och oro än du redan bär på genom att tänka att du har ett dysreglerat nervsystem och att det är skadligt för ditt barn. Det hjälper ingen!

Du gör dig själv och ditt barn en mycket större tjänst om du i stället börjar ta reda på varför ditt nervsystem i så fall är dysreglerat!

Ett tips: vi psykologer är experter på att hjälpa dig med det.

Sen kan du som balsam för det som stressar dig stötta din kropp och ditt nervsystem på de sätt som funkar bra för dig att känna mer lugn. Det finns enkla, beprövade, forskningsbaserade sätt att göra det på.

Nu kanske du undrar vad jag tänker om det där med nervsystemssmitta och ditt barns känsloutbrott. För det stämmer väl ändå, att om du ständigt är irriterad, stressad eller avstängd och känslomässigt otillgänglig så skapar det stress i ditt barn, som får fler utbrott, som stressar dig ännu mer och så loopar ni i det?

Återkommer med mina tankar om det i en ny blogg!

Eva